Jesper Skaneby, författare
En förutsättningslös resa
Jesper Skaneby är idrottsvetare, legitimerad lärare i idrott och hälsa samt masterstudent i hälsa och livsstil vid Högskolan i Halmstad. Han arbetar som gymnasielärare där han även undervisar i hälsopedagogik, träningslära och fritid- och idrottskunskap.
Som pionjär inom svensk breaking på 1980-talet tog Jesper senare steget över till taekwondo, där han under tio år tävlade internationellt med bland annat ett EM-brons samt flera svenska och nordiska mästerskapstitlar. Efter sin aktiva karriär verkade han som landslagstränare för både Sverige och Danmark.
Mellan 2009 och 2020 arbetade Jesper som personlig tränare med inriktning på elitidrott och har coachat flera framstående svenska atleter inom tennis och MMA.
Han berättar: Som tolvåring, rödtott, tågångare, vänsterhänt, astmatiker och skils-mässobarn, växte jag upp i en familj med alkoholproblem. Ja, i princip allt som normalt kan anses som rätt kassa förutsättningar till rörelseglädje. Lyckligtvis växte jag upp under en diagnosfri tid i Norrköping. Helt utan vare sig breakdanslärare eller poppingklasser – en dansform med ursprung från Electric Boogie, att lära från, japp, långt före Youtube´s tutorials existens.
Under samma epok blev sträckkollande på VHS-erans Hong Kong-rullar en naturlig del av vår vardag. Det var där jag upptäckte Taekwondo, med sina spektakulära och dåtidens barnförbjudna höga sparkar. Föreningsfrånvaron och fascinationen var nog för att få mig, som artonåring, att helt ensam flytta till Stockholm. Trots att jag enligt all forskning redan var för gammal för att lyckas inom idrott påbörjade jag min träning under självaste Grandmaster Rim Won-Sup. En potentiell dubbelgångare till verklighetens Mr. Miyagi – från filmen Karate Kid.
Istället för att ta studenten, göra lumpen eller välja en karriär, jagade jag istället kunskap på ett hippieliknande vis … Från att sova i Svenska kyrkan utanför Köpenhamn till en madrass i Los Angeles, sov jag slutligen direkt på golvet i Seoul, Korea – allt för att få en djupare insikt om rätt sparkteknik. För att summera min Taekwondoresa, blev jag bara halvbra – inte världsmästare. Om du imponeras av att jag har skrapat ihop hundratals fullkontaktsmatcher och erövrat alla möjliga mästerskapsmedaljer, är mitt heta tips att du bör tänka tvärtom. Det verkar vara mycket svårare att sluta upp med något du blivit bra på. Att överinvestera i expertis är ofta riskablare än att lära sig vara anpassningsbar.
I nutid med lite vuxenreflektion har jag än i dag aldrig provat ett skohorn, varför skulle jag? Istället använder jag min kropp i funktion – jag böjer mig ner av egen förmåga. Dessutom lever jag med Ambidextri – bådhänthet. Begreppet anses inte vara en psykologisk störning, men det leder snarare till förvirring när det gäller valet av vilken hand jag bör hålla gaffeln i medan jag äter. Det får mig att tänka till, är det bra?
Ja, tydligen är beslutsfattande något som kan stimulera vår kognitiva förmåga. Konstigt nog har jag ändå alltid upplevt svårigheter med att öppna helt normala förpackningar. Redan under tonåren hävdade jag bestämt att jag alltid sett så sjukt många olika alternativ att komma in i en kexchoklad på effektivaste vis. Tänk om det låg någon sanning i det ändå? Det är inte så att jag strävat efter att bli missförstådd, det har bara fallit sig naturligt. Det är nu snart fem år sedan jag ställde mig på en våg senast och aldrig har jag heller räknat kalorier eller valt att följa ett träningsprogram till punkt och pricka. Utan en helt tydlig målbild har jag ändå, i vuxen ålder, eftersträvat ett evigt förbättringsmantra ur ett funktionellt perspektiv, långt ifrån prestations- eller facebookfokuserat.
Som vägval för min femtioårskris bestämde jag mig för att det var dags att prova något nytt och spännande. Jag anmälde mig till en nybörjarkurs i parkour, dammade av min breaking och fortsatte min utveckling av calisthenics – en fri form av gymnastik. Inte bara för att jag ville lära mig något nytt, utan också för att jag trodde på mina kroppsmöjligheter. Halvvägs genom livet verkade mina kassa förutsättningar och egna svårigheter i gråzonslandet till diagnoser faktiskt ha banat väg för mina senare rörelseval. En trovärdig förklaring till min livslånga nybörjartur vore att ge cred till mig för min uppfinnarkraft. Varje ny riktning jag tar som nybörjare tycks göra mig modigare även i andra aspekter av livet.
”Jack of all trades, master of none” – medelmåttig på det mesta,
men inte bäst i något.