Christina Gustavson 111FÖRORD

När man  rör sig i Sverige så har det många gånger slagit mig hur konformt vårt samhälle blivit. Man måste titta noga och söka för att avgöra om man befinner sig i en ort i Götaland, Svealand eller Norrland – Sibyllakioskerna, Expertbutikerna och McDonald ser ungefär likadana ut och kommunalpolitikernas monument över sig själva verkar stöpta i samma ”UNI”-form, rivningsraseriets kulturlöshet står som skampålar över arkitekternas historielöshet liksom 70-talets miljonprojektbyggen var man än är.

Men det har inte alltid varit så. Det har för inte alltför länge sedan funnits ett annat samhälle – ett samhälle med närhet och kontakt som gav trygghet och gemenskap, men också ett samhälle fyllt av omedvetna förtrycksmekanismer, omedveten grymhet och patriarkatets självpåtagna auktoritet.

Byggnader må rivas, varuhus må byggas, plast och betong må ge oss ett intryck av att nu har vi förverkligat planhushållningens paradis – men människor förändras inte på samma sätt som miljön utan drar med sig sina seder, attityder och relationsmönster långt efter det att samhället skenbart har förändrats. Det är bara det att sedvänjorna, ritualerna och samspelen finns kvar och förefaller egendomliga eftersom de står där som allt mer isolerade frötallar på ett kalhygge, eftersom de bevarats sin kontext.

För att vi skall förstå sammanhangen, för att vi inte skall bli historielösa och för att vi skall i ordets djupaste mening bibehålla vår hälsa är det viktigt att vi får goda skildringar av våra rötter, på samma sätt som det är viktigt att vi får en historiebeskrivning som inte behärskas av rådande maktelit. En klok kollega sade en gång att en av de viktigaste diagnoserna som finns är att ”vara i dålig kontakt med sina förfäders andar” och han pekade då på att det är en diagnos som används med stor framgång i större delen av världen men inte accepterats i ”det förnuftiga västerlandet”.

”Kärlek med förhinder” är en roman men också en nutidshistoria om en del av Sverige under nittonhundratalet. Det är det lilla samhällets Sverige sett genom ögonen på en kvinna som har en gradvis fortlöpande muskelsjukdom, en kvinna med en inre styrka som hon fått i och av det lilla samhällets gemenskap, men som också finslipats av det ständiga mötet med de omedvetna förtryck som likaså det lilla samhället ger. Att ha en kronisk sjukdom som sakta förvärras år efter år ställer särskilda anspråk – som en gång en kvinna sa:”Jag brottas ständigt med hur jag skall tänka – är det jag som har en sjukdom eller är det en sjukdom som har mig? Jag tänker att den dag jag inte orkar vara jag med en sjukdom vill jag inte leva längre”. Gunda har tagit ställning redan när vi möter henne första gången och vad vi möter är den livslånga kampen kring rätten att vara sig själv.

Men det är kanske inte främst för detta jag kommer att minnas boken, utan främst för intensiteten och djupet i kärleksskildringen av hennes förhållande till Morten alltifrån den första förälskelsen till den djupnande kärlekens övergång till en äkta tvåsamhet.

När jag läser en roman så har jag alltid en tanke i bakhuvudet: ”Hade detta kunnat hända i verkligheten?” och har då alltid den judiske filosofen Martin Buber som referent: i en diskussion om dialogens väsen skiljde han på den äkta dialogen som var ett genuint möte mellan två människor – ett möte som var långt djupare än de ord som växlades. Detta skildrade han ifrån den ”dialog kring teknikaliteter” som på en annan nivå var nödvändig som en problemlösande instans. Som en tredje dimension talade han om ”den till dialog förklädda monologen” mellan människor. Utifrån min egen livserfarenhet vet jag att det verkliga livet alltid innehåller alla dessa tre dialogformer och trovärdigheten i en skildring kräver att alla dessa tre nivåer finns med.

Efter att ha läst ”Kärlek med förhinder” med alla dess detaljer som flyter fram genom åren så känns det för mig som om ”detta har hänt eller skulle mycket väl kunna ha hänt i verkligheten” vilket gör att jag istället för att skriva en recension bad författaren om att få förmånen att skriva inledningen till boken.

För jag uppfattar den här romanen som en stor och äkta roman och tvekar inte när jag vill jämföra författaren med en Märta Tikkanen, en Moa Martinsson eller en Kristina Lugn som skildrare av kvinnans allra innersta väsen. Det finns en manlig inre värld på samma sätt som det finns en kvinnlig och jag skulle önska att många yngre män som är så osäkra skulle ta till sig och förstå de kvinnliga perspektiven som framkommer så tydligt hos de här författarna istället för att gå in i förvridna och perverterade mansroller som snarare verkar för att sära än att förena könen. Min uppfattning är klar – litteratur som ”Kärlek med förhinder” är ett hjälpmedel för att skapa förståelse och respekt mellan könen.

Slutligen skulle jag vilja drista mig till att ha synpunkter på bokens tempo. Det finns en diskrepans mellan den starka inre dramaturgin i Gundas inre monolog och bokens lugna skildrande av vardagen som vid första läsningen skapade en inre spänning hos mig som läsare. Med hjälp av mediaforskaren McLuhans berömda tes ”the media is the message” vill jag förstå denna diskrepans som nödvändig – det var just i sådant här tempo som Gunda fick möjlighet att bli den person hon blev.

Detta gav mig ett nutidskritiskt perspektiv. Håller vi på att rycka undan förutsättningen för att nya Gundor och Gundar skall utvecklas i vårt eget informationsintensiva men kommunikationsfattiga samhälle? Jag har inget svar på frågan utan tänker att det är det slutliga betyget på romanen – den skapade oroande tankar i mig. Och är det inte egentligen all god litteraturs främsta uppgift – att genom att förmedla ett nytt perspektiv oroa och skapa nya frågor?

 

Birger Gröndahl, medmänniska  (som genom sitt engagerade arbete med traumatiserade flyktingar för bl.a. Röda Korset, spanades in och handplockades av en Headhunter till en professorstjänst i Trondheim Norge, men nu är tillbaka som pensionerad specialistläkare i Sverige).

Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin