Christina Gustavson 111Recensioner

Christina Gustavson:
Kärlek med förhinder

Recension 1:
Gunda har under barndomen blivit använd som en ympkalv. På henne testade man medicin för att pröva om folkhälsan skulle kunna förbättras. Konsekvensen för Gundas del, blev ett liv som handikappad. Om det nu var så, att det var vaccinet som skadade Gunda eller inte blir aldrig klarlagt.

Gunda växer upp och lever i ett Sverige som inte är handikappanpassat. Det är också mycket som inte är passande för en handikappad kvinna att ge sig in i. Det gäller utbildning, yrke, försörjning och inte minst rätten att få älska en man. Gunda är en person med en inre styrka och stark uthållighet – hon ger sig inte.

Christina Gustavson skildrar i sin roman Gundas kamp för ett värdigt liv. Det är en gripande berättelse. Kvar i minnet stannar inte minst mötet mellan Gunda och den man hon kom att älska, hur dessa två lyckas att forma ett liv tillsammans, trots omvärldens motstånd. Kärleken mellan man och kvinna, som alla hinder till trots, övervinner allt. Det är ett svunnet Sverige som stiger fram i romanen, men berättelsen lever i nuet.

Läs romanen om Gunda och njut av en berättelse, med inslag av skröna. Christina Gustavson bjuder på läsning som väcker nyfikenhet och en lust att mer få titta in i den värld hon öppnar för oss.

Birgitta Bergman, leg.Psykolog, leg. Psykoterapeut

 

Christina Gustavson 111Recension 2:

Boken är UNDERBAR! Jag skulle vilja uttrycka mig så här:

Boken väcker först alla mina sinnen till liv. Genom språket får jag direktkontakt med hur det luktar, hur det låter, hur det känns, hur det levs, hur det till och med smakar under den här tiden med Gunda. Jag ser och förstår nästan precis hur hon har det. Jag känner mig som ett med henne och delar på så sätt hennes öde på olika sätt. Man behöver inte ha dåliga ben för att förstå och känna igen hennes vanmakt och behov av att klara sig själv. Det räcker med att vara kvinna många gånger!! Men Gunda var både kvinna och handikappad i en tidsålder som kunde med att försöka omyndigförklara någon med gott huvud och dåliga ben – inte tvärt om, som vore mer begripligt!!

Att få följa Gundas liv och hennes familjs är som att återknyta kontakten med en del av vår egen historia. Livet med Gunda ger också en känsla av jäklaranamma som ger mig som läsare ny egen livskraft. Kunde hon, så kan minsann jag också!!

Att få uppleva Gundas och Mortens kärlek till varandra är som att återfå hoppet om mäns och kvinnors möjligheter att leva tillsammans. På ett gott sätt trotsar de liksom alla dåliga odds och bara fortsätter vara måna om varandra och respektera varandras särart på ett sätt som vi idag ofta glömt bort i vår iver att vi skall bli så lyckliga tillsammans att vi blir så frustrerade när det inte går gnisselfritt.

Gundas kamp för ett anständigt liv i en tid som inte ville se och förstå handikapp är tyvärr inte så långt från vår tid som vi kan önska oss och därmed får boken också en aktualitet idag. Den handlar inte bara om vår historia och då. Den handlar om dig och mig idag och hur vi är mot varandra. Var har vi våra värderingar egentligen och hur har vi det med våra fördomar?? Sådana tankar väcker boken också till liv.

Du kan inte läsa den utan att fundera över var du själv står, för du kan inte vara oberörd av ett kvinnoöde som Gundas!!

Läs den, låt dig ryckas med i den och njut med alla dina sinnen medan du tar del av Gundas allra innersta. Jag längtar redan efter resten av Gundas liv, eller är det mitt eget liv jag vill ska ta gestalt?? Du har flera timmars härliga upplevelser framför dig nu! LÄS OCH UPPLEV!

Mona Hulling, Psykiater

 

Christina Gustavson 111Recension 3:
Med det stora förtroende jag fick av författarinnan att  läsa in hennes berättelse om ett antal människors liv och leverne med fokusering på nyckelpersonen Gunda, har jag med utgångspunkt från kvinnopsykologin och det könsspecifika tänkt till, reflekterat, funderat och inte minst berörts i djupet av den fina kvinnoskildring och den kvinnokraft som förmedlas genom Gunda, hennes mor och en del andra kvinnogestalter som tar plats i berättelsen.

Jag skulle kunna vrida om mitt kvinnoperspektiv till att hävda att denna roman är något mer än kvinnokraft och urkraft – berättelsen är oerhört mångfacetterad, den lyfter fram och belyser både manligt och kvinnligt sett ur både ett könsspecifikt, socialt-historiskt och kulturellt perspektiv.

Den är också en psykologisk berättelse om hur vi människor antingen väljer att gå in på livets scen och delta eller att stå kvar i kulissen och se på, omedvetet styrda av våra integrerade förfäders historia.

Eftersom jag är fängslad av Gundas livskraft och fömåga att skapa livskvalité i sitt liv så passar jag samtidigt på att byta ut ordet förfäder till Urkvinnors historia. Lagda som subtila, omedvetna lager av levande nätverk och objekt inom Gunda som påverkar henne så till den milda grad att hon väljer att slå hål på sin förutbestämda plats i livet med insikten att de djupaste hindren egentligen finns inom henne själv. I detta slår hon med full kvinnlig styrka hål på sin fars huvudmandat som den som ”vet vad som är bäst”. Gundas mor är till god hjälp i sin egen kvinnostyrka som hon förmedlar till sin make – och till sin dotter.

Det är mycket som hänt vad gäller kvinnopsykologin och dess teori de senaste åren. Ett centralt begrepp inom könsspecifik utvecklingsteori är ”det relaterande självet”, som är en beskrivning av det själv många kvinnor utvecklar. Det är ett själv som skiljer sig från det mera ”autonoma” avskilda själv som männen utvecklar.

Att vara i relation med sig själv och med andra samtidigt, hävdar jag som psykoterapeut med inriktning på just det kvinnliga, är just huvuddragen i det kvinnliga hos Gunda och hos övriga kvinnor, hennes naturliga bejakande av sig själv och andra. De mellanmänskliga trådar hon bejakar, sin empatiförmåga till andra samtidigt som hon lyfter fram sina egna önskningar och behov.

Vad författarinnan lyfter in i början på berättelsen om Gunda är lite av motsatsen till kvinnostyrka, implikationer för depression och/eller undergivenhet och passivitet hos kvinnor som inte fått kontakt med ”det relaterande självet”. Gunda har det i högsta grad i början på romanen.

Hennes upplevda ansvar för relationerna till andra, till familjen, till sin far, höll på att kosta henne sitt egna själsliga liv. Ett utvecklande av depressiva drag hos henne, likväl som många kvinnor idag delar hennes symtom, med tillägget – tills urmödrarna inom henne talade och hon fick kraft att hävda sig själv, trots risken att förlora delar av sin familj och framför allt sin fars kärlek. Här har författaren på ett mycket fint sätt lyft fram och plockat av mäns och fäders automatmandat på att bestämma över kvinnoliv, det subtila lyser ändå igenom i texten.

Vad jag som läsare fascineras av är att så som historien beskrivs så spelar Gundas möte med Morten, som blir hennes livskamrat, en avgörande roll för hennes eget kämpande och beslut att utmana sin egen kvinnohistoria och sin förutbestämda plats i livet, ympad som barn och senare familjens fösök att stympa hennes existerande som fullvärdig människa och kvinna.

Störst av allt är kärleken heter det ju.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur Gundas liv (läs kvinnors liv) skulle gestalta sig även utan denna ”stora kärlek”. Skulle vi förnimma och lyssna inåt på oss själva och våra möjligheter med samma intensitet och mod?

Om Gunda inte träffat sin Morten, hade hon då orkat kämpa för rätten till ett eget liv?

När ska vi kvinnor sluta vänta på prinsen på den vita springaren?

Ska vi sluta vänta?

Går det att förena kärlek och kvinnoutveckling? I Gundas livshistoria gick det bra. Mycket tack vare att hennes Morten integrerat så mycket av både kvinnligt och manligt inom sig.

Romanen Ympkalven är läsvärd, mångfacetterad, dubbelbottnad, framför allt är den en fin och respektfull hyllning till Gunda och övriga kvinnor som bejakar sitt inre och som vägrar att inordna sig i förutbestämda kobås och förvrängda förväntningar.

Slutord: Jag lånar ett uttryck jag läst någonstans: Kvinnor växer så att det knakar i männen … Låt oss fortsätta med detta – i all evighet!

Männen har i alla tider skrivit ned sin historia såsom allmängiltig, sett ur ett mansperspektiv. Nu är det dags att vi kvinnor skriver vår historia utifrån vår verklighet och vårt språk. Jag hoppas författarinnan vill fortsätta att vara med i det arbetet. Jag ser fram emot hennes nästa roman!

Pia Wallin, Leg.Psykoterapeut

 

Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin