Christina Gustavson 228

Recensioner:

Christina Gustavson: En fingervisning om mord

Recension 1:
Christina Gustavsons psykologiska kriminalroman En fingervisning om mord väver in psykopater och personer med andra psykiatriska diagnoser så skickligt att läsaren inte inser att det under en vardaglig fasad, som inte är så lätt att se igenom, lurar potentiellt mycket farliga individer. Man får i denna kvalitetsdeckare möta personer som skulle kunna vara någon man har träffat eller till och med känner väl, utan att ana vad som finns under den välbekanta och välpolerade ytan. Patricia Highsmith har utan tvekan nu fått sin överman!

De fördomar som bland annat återfinns i gamla filmers föreställningar om att ondska avspeglas genom snedvridna anletsdrag eller ett udda beteende har nu fått sin dödsdom. Romanen har fler bottnar. Invävd i intrigen lyfts frågan om sårbara människors utsatthet fram. Blir den som är annorlunda lättare misstänkt för brott? Hur allvarligt måste ett brott vara för att en utredning skall inledas? Om ett huvud huggs av, ja – men om det bara är ett finger? Var går gränsen?

Utan tvekan är Christina Gustavson en seriös författare. Hon låter gestalterna träda fram och bli till levande människor. Hennes gedigna kännedom om psykopater och deras beteende borgar för en spännande läsning. Boken är välskriven och språket har något speciellt som lockar till att vilja läsa mer.
Olga Karvanen, Överläkare, specialist i rättspsykiatri.

Recension 2:
I Christina Gustavsons psykologiska deckare <i>En fingervisning om mord</i> är det den vanliga människan som lyfts fram. I boken beskrivs att offer såväl som gärningsmän och poliser tillhör gemene man, och att ett brott kan begås precis var och när som helst. Man får komma dessa människor nära i deras vardagsliv, i deras intressen, tankar och grubblerier och när man lämnar boken ifrån sig så känns dessa människor helt verkliga, som om man skulle ha träffat dem en flyktig stund i kön framför kassan i affären eller i väntan på bussen. De indirekta karaktärsbeskrivningarna är flyhänta, man ser Mina framför sig, hur gammal hon är och att hon även är lite fåfäng, allt i en enda välformulerad mening. Eller moster Sonjas grubbel över ludna persikor för att sedan bli varse ett mystiskt prasslande ljud. Eller Erikas sjudande ilska.

Kriminalberättelsen är spännande på ett subtilt sätt eftersom man lever sig in i karaktärerna och deras privatliv. Personteckningarna ger en sådan närvaro och djup åt karaktärerna att det är sällan det utförliga personregistret behövs, även om det är ett plus att det finns.

Deckaren börjar med en högst vardaglig scen, där Sussi Winka skall fixa kvällsmat med kalkonprinskorv, men plötsligt blir det obehagligt när det dyker upp ett avkapat människofinger bland korvarna. Hur har det kommit in i förpackningen? Och vem hotar Sussi med något så vansinnigt äckligt? Eller var det bara en ren tillfällighet, en arbetsplatsolycka? Men snart börjar fler brott begås i Borås med omnejd …

Alla kapitel har en rubrik som pekar på något som kan vara alltifrån en händelse till en flyktig tanke, och samtidigt är dessa kapitelrubriker som små boktitlar i sig, små pärlor som man får som bonus. Deckare brukar inte vara min kopp te, men jag fastnade för denna eftersom karaktärerna känns så levande, så närvarande. Såsom den försupne konstnären Bergman som hade kunnat vara en uteliggare i ditt bostadsområde och Åke Pettersson som hade kunnat vara din retsamma kollega på jobbet. Och såsom Mina, där författarens yrkeserfarenheter speglas på ett skickligt sätt.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö införde politiken och socialrealismen i deckargenren, Henning Mankell satte poliskommissarien och hans privatliv i fokus, men Christina Gustavson låter oss komma under huden på de vanliga människorna i vår närmaste omgivning när de hamnar i otrevliga men fysiskt möjliga situationer. Detta vittnar om en stor personkännedom, vilket utgör en stadig grund till deckarens trovärdighet och gör den till en rejäl nagelbitare. Och lösningen kommer inte heller pang bom som i vanliga deckare; här får man tänka själv. Därför får denna deckare fem blanka polisstjärnor av fem.
Sandra Petojevic, fil.mag.

Visit Us On FacebookVisit Us On TwitterVisit Us On Linkedin