Chokladbomben

Nu vet jag hur det går till när det blir krig i världen.
Det är när man norpar en chokladbit från fel rad i kartongen. Herre min je, vilka diskussioner som utbröt vid 11-kaffet en lördag då jag helt aningslöst försåg mig ur den nyöppnade asken. Och jag som verkligen trodde att vi var en sådan där genuin myspysfamilj där gränsdragningar och prestige inte existerade. Jag vet bättre nu.
 Chokladasken som spelar huvudrollen i den här tragikomiska historien inhandlades i tax-free på en flygplats någon gång i vintras. Bästa belgiska kvalitet. Eller var det kanske schweizisk? Fin var den i alla fall och vi hade sparat den till att avnjutas vid något högtidligt tillfälle. Naturligtvis hade dess existens fallit i glömska, men när så sonen dök upp för att hedra de gamla päronen med sin närvaro åkte kartongen fram.
 Andaktsfullt lyftes locket av och vi tre föll i stum beundran inför de vackert inslagna bitarna. Till den här sorten följde dessvärre inget schema där man kunde läsa sig till placering och innehåll av sortimentet. Vi tillbringade en lång stund med att diskutera vilka överraskningar som väntade. Troligen var det någonstans här som jag brast en liten aning i uppmärksamhet.
 Emellanåt händer det sig nämligen att jag blir en smula disträ och glider bort i andra tankar. Det medför att jag ibland missar delar av viktig information. Eller som i det här fallet; hela den viktiga informationen. För medan jag förlorade mig i drömmar hade familjens tekniskt lagda män raskt delat in kartongen i sex lika stora zoner där var och en av oss tilldelats två.
 När jag vaknade upp hade det totala antalet praliner hunnit minska och flera av fördjupningarna i den formgjutna plastlådan gapade tomma. ”Ska du ingen ha?” undrade sonen. Jag plockade raskt åt mig en av godbitarna och stoppade i munnen. I samma sekund avfyrades startskottet. I mitt naiva oförstånd överskred jag nämligen den osynliga gräns som dragits under tiden jag befunnit mig i en annan del av universum.
 Ni anar inte vidden av det räfst och rättarting som hölls vid vårt köksbord medan kaffet kallnade i kopparna. Jag fick utstå en lååång föreläsning om en chokladasks uppbyggnad och organisation, hur gränsdragningen gått till samt vilken del av asken jag tilldelats. Rena krigsrättegången om ni frågar mig, vilken även resulterade i en ny gränsdragning.
 Husfriden återställdes (läs: vapenstillestånd infördes) och resten av dagen förflöt i friden och fredens tecken. Småningom drog det ihop sig till eftermiddagskaffe. Frysen gapade tom på hembakat så chokladasken med resterande innehåll fick komma i repris. Den här gången höll jag mig - vis av skadan, strikt innanför min egen gräns.
 Fikastunden avlöpte utan ytterligare intermezzon. Maken konstaterade skämtsamt att vår skärmytsling runt en ask med choklad skulle kunna platsa i en krönika. Han visste inte hur rätt han hade. Och även om vår låtsasstrid bestod av ett äkta i-landsproblem, så blev parallellen till de skeenden som styr när ett krig tar sin början, på något vis väldigt tydlig.
Vi lyckades tyvärr inte med att lösa världsfreden, men chokladen var i alla fall god!

Kommentera gärna: